I kategorin snabbmatsburgare har de tre stora samtliga lanserat heta burgare; Max med sin Grand de Luxe Spicy Cheddar, McDonald’s har sin Big Hot Jalapeño och BK kampanjar med sin Hot Texas Whopper. Av de tre är det bara McDonald’s kampanjburgare jag inte smakat.

Max Spicy Cheddar har som vanligt ett kvalmigt, mer kokt än stekt kött och tillsammans med en mängd pålägg toppat med schmältost blir det mest bara en stor sörja av smaker som jag helst är utan. Faktum är att jag inte förmådde mig att äta upp hela burgaren, vilket händer EXTREMT sällan.

BK’s Hot Texas Whopper är ”bara” en whopper med BBQ-sås och jalapeños. Ganska ”meh” men ändå en ok snabbmatsburgare för de pengar man betalar.

För övrigt drar jag på semester i två veckor nu. Aruba är målet och jag är ganska säker på att det finns en och annan burgare att äta där eftersom det är 70% amerikanska turister som besöker ön. Heppåer!

Yours truly formar köttfärsen till ungefär lagom mättande köttpuckar som sen åkte ut på balkongen för att hållas kalla. Köttblandningen för dagen var oxbringa, högrevshjärt och asado. Vi måste nog diskutera asado del tiran som man köper hos Latinamerikanska Livs i Hötorgshallen. Jag vågar sätta min vänstra skinka på att det är fläskkött och inte nötkött. Sorgligt men sant. För de som letar riktig short rib verkar man ha att välja på butiker som håller sig med Gourmetfoods sortiment eller köttbaren, men de gånger jag ringt köttbaren för att se om de har färsk short rib inne har jag fått nekande svar. Om ni vet om fler ställen, tipsa på!

Hamburgerbröden var potatisfrallorna från receptet här på bloggen. Fluffiga, lagom mycket smak och lagom kompakta. Storleken blev lite ojämn från burgare till burgare eftersom det inte fanns någon våg tillgänglig. Den astuffa bilden med elden är från flambering av den första av två burgare som serverades.

Henrik och jag försöker se balla ut samtidigt som hamburgarna lagas. Det är tydligen inte heller helt ovanligt att se mig med en blaskig, amerikansk öl i handen.

Under kvällen serverades totalt 18 hamburgare och tystnaden som sänkte sig runt bordet när de kom in var beundransvärd.

Den första burgaren och tillika den som flamberades var en JD-burgare, toppad med bland annat JD-glaze, ost och bacon.

Hamburgare nummer två är den enkla men mycket goda burgaren från Cherry Cricket i Denver – Cricket Burger! Toppad med färsk, hackad jalapeño och cream cheese. Lent, hett och smakrikt!

Det är tur att man har snälla vänner med kök som ställer till med såna här kalas lite då och då.

Det är ju inte så att jag slutat göra burgare (som ovan bild bevisar), däremot blir det inga avancerade experiment gjorda i köket. Ovan skapelse består av Martins Potato Rolls (USA-import), färskmalen entrecôte, Kraft Deli Deluxe smältost (USA-import), sallad, tomat och hamburgerdressing á la Shake Shack. God på alla sätt och vis men inget nytt och inte avancerad, förutom brödet och osten som är lite svår att få tag på här hemma.

Som ni förhoppningsvis märkt har Jon Widegrens blogg och restaurangprojekt Flippin’ Burgers bytt adress eftersom Magasin Morberg ska läggas ner. Den nya adressen är www.flippinburgers.se och vad som är än mer glädjande är att han skrivit på kontrakt för lokalen med tillträde 31/1! Den bästa julklappen vi burger heads i Stockholm kunnat få måntro?

En ansenlig mängd hamburgerrelaterade länkar har passerat också, många har ni säkert sett men jag slänger ut dem ändå, kommentarer överflödiga:
Hamburgersmycken
Hamburgeromslagspapper
Hamburger-frontendutvecklar-nörderi

Om ni mot förmodan ska åka till Denver (wtf?) har ni här en lista över Denvers tio bästa burgare – kanske inte jätterelevant men kul att läsa om burgare runt om i världen!

Med det säger jag tack för idag och på återseende! Kanske kommer det ett litet inlägg i mellandagarna, annars får ni ha ett trevligt nyår! Och kom ihåg, det är ALDRIG fel att äta hamburgare på nyårsmiddagen!

Tyvärr hann jag aldrig träffa Katarina själv eftersom hon var bortrest, men en vän till henne mötte upp mig när jag kom dit. Hon tog betalt, lämnade nyckeln och informerade lite allmänt. När jag skulle åka dök hon upp igen och tog hand om nyckeln. Ett extra plus var att jag råkade få hela lägenheten för mig själv. Allt som allt ett toppenboende som rekommenderas varmt, särskilt eftersom det var bra mycket billigare än ett hotellrum när man åker själv. Om du är intresserad av att hyra av Katarina är det bara att kontakta henne via blocketannonsen: RUM I NEW YORK, uthyres per vecka BILLIGT.

Med det ur vägen är det dags att återgå till väsentligheterna – hamburgarna.

Först ut är Burger Joint som ligger i lobbyn till Le Parker Meridien. Framröstad till New Yorks bästa burgare enligt Zagats lista och förmodligen det mest undangömda burgarhaket på Manhattan. När man kommer in i lobbyn måste man nästan veta att det ligger där annars är chansen till upptäckt liten. Till vänster efter receptionen finns en liten trång gång och i änden av den sitter en neonskylt som föreställer en burgare. Till höger i slutet av den lilla gången finns en dörröppning och när man går igenom möts man av Burger Joint. Trångt, mysigt, mörkt, stämningsfullt och genuint är ord som direkt ploppar upp i huvudet. Väggarna är fullsmetade med autografer från kändisar, inramade tidningsartiklar och filmposters. Dämpad belysning med små bås längs väggarna runt hela rummet. I mitten står köket likt ett altare och välkomnar dig varmt med skarpare belysning, osande stekhällar och ett gäng stressade burgarkockar. Menytavlan är handskriven och har orden ”Be ready to order or else you go to the end of the line” i botten. Gulp. Till vänster i bilden nedan ser ni ”entrén” till gången. Bakom pelaren och in längs väggen.

Nu när vi konstaterat att stället är värt ett besök bara för stämningen förstår jag att ni undrar hur hamburgaren var. Tyvärr håller jag inte alls med Zagat på den här punkten. Burgaren var självklart jättegod, men den godaste? Nej. Jag beställde en cheeseburgare medium-rare med bara lite inlagd gurka och lök på. Den serverades i ett mjukt, vitt bröd. Köttet hade finfin köttsmak men var tämligen osaltat och lite för torrt.

På sidan av blev det pommes frites som jag skulle kunnat svära på var nystulna från McDonalds. Nu är ju jag en person som tycker att om man lyckas få nyfriterad pommes på donken spöar den det mesta vilket gör att det var långt ifrån dåligt, för här var det just nyfriterat. Allt som allt är det en riktigt bra burgare och tillsammans med stämningen blir det en höjdare – dock inte den burgare jag skulle välja att äta om jag bara fick välja en vid ett besök i NY (hemska tanke).

Nästa ställe skulle jag nog klassa mer som en snabbmatsburgare även om det inte är en snabbmatskedja som serverar den – The Burger Garage i Queens. En restaurang som har inretts likt en amerikansk vägdiner på 50-talet (har jag fått för mig i alla fall); vitt och svart kakel och klinker, bilder på bilar och diverse bildelar hängandes på väggarna. Bås med bord och en rad med barstolar längs disken. Anledningen till att jag fick upp ögonen för stället var dels en artikel på A Hamburger Today samt att George Motz (hamburgerkännaren som bl.a. skrivit boken ”Hamburger America”) skrivit om stället på sin blogg.

Hamburgarna som serveras är gjorda på aldrig fryst, nymalen köttfärs som leveras dagligen av Pat LaFrieda. Bröden är de som vanligt fantastiska Martin’s Famous Potato Rolls. Beställningen jag lade var på en dubbel cheeseburgare (dubbel kött, dubbel ost alltså) med inlagd gurka och lök. På sidan av blev det pommes och en chokladmilkshake.

I handen fick jag en ordentlig pjäs. Två saftiga, välsmakande och lagom kryddade köttpuckar mellan två vackert rostade, mjuka bröd. Bara när jag tog i burgaren kände jag potentialen, fingrarna sjönk igenom brödet och togs emot av en kompakt köttmassa samtidigt som jag kände tyngden av hela skapelsen. Smaken var underbar och tillsammans med en galet god milkshake och välfriterade, oskalade pommes var det nära att jag gick upp i brygga. Jag insåg också snabbt att Shake Shack har fått en värdig motståndare i kampen om bästa snabbmatsburgaren. Helt fantastisk!

Sist, men absolut inte minst kommer den mest överraskande hamburgaren på hela resan – en som det egentligen inte ens var tänkt att jag skulle äta. Den serverades på Diner i Brooklyn, ett ställe så anonymt att jag irrade runt 45 minuter och passerade det flera gånger innan jag insåg var det låg.

Anledningen till att jag fick för mig att äta den berodde på tidsbrist. Förutom att äta burgare var jag på två konserter (Foo Fighters i MSG och Noel Gallagher på Beacon för er som undrar). Dagen för den andra konserten skulle jag ha ätit på Peter Luger’s steakhouse men hann inte göra det eftersom jag då inte skulle hunnit i tid till konserten. Detta resulterade istället i ett andra besök på Shake Shack (vilket jag inte ångrar eftersom jag fick chans att prova en shack stack) och att jag dagen efter hade två hamburgerhak att prova men bara en måltid att göra det på: Peter Luger’s och Dumont Burger. Båda inom krypavstånd från varandra.

Rådvill ställde jag frågan om vilken burgare jag borde äta på AHT:s forum. Svaren som kom in förvånade mig. De rekommenderade mig att skita i både PL och DB och besöka Diner istället. När sedan AHT skickade ut min fråga som en tweet och Josh Ozersky svarar med ”Dumont. But really neither.” var saken avgjord – det blev Diner.

I området där de här ställena ligger, Williamsburg, verkar det bo väldigt många ortodoxa judar. Som svensk ser man inte särskilt många av dem med deras tinninglockar, kippor och svarta kläder. Bara en sån sak kan göra att hjärtat slår några extra slag av spänning. Man riktigt känner hur mycket som är annorlunda gentemot de packade gatorna någon tunnelbanestation bort.

Utifrån såg Diner mest ut som en träbarack. Inga skyltar som antydde vad som fanns på insidan var synliga (om du ska dit, titta efter Marlow & Sons som ligger i samma hus). Redan när jag kom in på stället reagerade jag över hur genuint allt kändes. Litet, gemytligt och otroligt mysigt. Jag välkomnades av vad som kan ha varit den charmigaste servitrisen någonsin, hon kändes lika genuin som stället själv. Jag beställde in en burgare med pommes på sidan av och cola att dricka. Jag fick snabbt in drickan och konstaterade besviket att det inte var Coca-Cola utan någon märklig variant som hette Cane Cola. Skeptisk tog jag en första klunk och insåg överraskande att drickan, otroligt nog, var godare än Coca-Cola. En söt och mustig colasmak som var bättre än herren på täppan.

Hamburgaren som kom in bestod av köttfärs gjord på gräsmatad kossa och toppad med två ordentligt smälta skivor ost – både swiss och cheddar. Köttsmaken var inte av denna världen, stekytan var perfekt och saltning alldeles lagom. Vid första tuggan sköt en liten fontän av köttsaft ut från burgaren och rann ner längs min ena underarm. Mina smaklökar dansade en liten glädjedans samtidigt som övre magmunnen log sitt allra största leende och välkomnade glatt det som skickades ner.

Brödet var inget vanligt köpebröd. Fluffigt och samtidigt lite segt. På sidan av fick man en liten skål med majonnäs samt övriga pålägg. På inrådan av folket på AHT sket jag helt sonika i att lägga på några pålägg. Jag stängde bara burgaren och åt. Pommesen hade även den en väldigt bra potatissmak. De var av den oskalade varianten och när man doppade dem i majonnäsen skapades potatismagi. Det som förvånade mig mest var att osten inte var av den vanliga sorten – ingen amerikansk fulsmältost, och jag tyckte ändå att den var väldigt god och passade bra. Läskigt.

Jag är ledsen JG Melon – men ni är inte längre kungar i min bok. Kronan togs just över av ett litet osynligt hak på andra sidan Williamsburg bridge.

Och vet ni det bästa av allt? Burgaren med pommes kostade $13.50. 90 svenska kronor med dollarkursen jag fick då. N-i-t-t-i-o kronor. Inklusive dricks och läsk gick det på ca 150 kronor. Burger Garage med milkshake och pommes – 130kr. Jag ber om ursäkt Pubologi, AG och alla ni andra fina restaurangburgare i Sverige – men ni kan flyga och fara. Det är så fundamentalt fel på hamburgersverige att jag blir förbannad (något måste man lägga tid och energi på). Jag passar även på att skicka en vädjan till Jon från Flippin’ Burgers att sparka igång maskineriet omgående!

Hejdå för den här gången New York och på återseende – än finns det många burgare kvar att prova!

Några dagar innan jag skulle åka publicerade även Zagat en lista över New Yorks åtta bästa burgare. Vissa visste jag om och fanns redan på min lista, andra var nykomlingar som jag inte hört talas om tidigare. De två första burgarna kommer du att kunna läsa om i det här inlägget. Lite senare kommer ett till med de tre sista.

Det första stället jag besökte (tyvärr utan någon annan kamera än mobilens) blev Bareburger – nummer fyra på Zagats lista och stoltserar att enbart servera rätter gjorda på organiskt framställda ingredienser, t.ex. är köttet till burgarna enbart från kossor som matats med gräs som odlats utan GMO och inte har sprayats fulla med gifter. Lokalen i sig var rätt stimmig och fylld med ett blandat klientel. Inredningen gick i trä och man fick känslan av att de skulle vara naturnära.

Menyn innehöll ett stort urval av burgare där man också kunde välja vilken typ av kött och bröd man ville ha. Valet av burgare föll på deras ”original bareburger” med nötkött och briochebröd. På sidan av blev det dels en kombo med pommes och lökringar samt en något för stor öl. Det här med att konvertera från ounce till deciliter fungerade inte så bra för mig.

När burgaren kom in var det en stadig pjäs på tallriken. Ett stort, mjukt och lagom grillat bröd omslöt en 170g stor köttpuck som hade en härligt rosa insida. Smaken på köttet var bra men det verkade också helt osaltat vilket gjorde att det kändes lite menlöst. Det fanns även någon rökig smak i bakgrunden som gjorde sig påmind. I övrigt låg det en ganska stor laddning pålägg och brottades med kött och bröd: lök, sallad, tomat, ost och dressing. Dressingen var något åt thousand island-hållet vilket inte är helt ovanligt.

Pommesen hade en bra smak men kändes inte jättefrasig utanpå och inte sådär härligt fluffig inuti. Lökringarna var däremot väldigt bra. Allt som allt en bra burgare men inte fantastisk. Däremot ska man komma ihåg att den förmodligen slår det mesta man kan köpa på restauranger här i Sverige, men till ett lägre pris. Håhåjaja. Om organiskt och ekologiskt är din visa kommer du att gilla Bareburger. Själv kommer jag inte att besöka dem igen eftersom det finns andra, bättre ställen.

Nästa ställe som utsattes för .. moi blev Bill’s Bar & Burger i Rockefeller Center. De finns inte på Zagats lista men jag har läst lite om dem på andra ställen. Bl.a. ska de ha bra sliders enligt den här videon med Josh Ozersky. Här kanske jag gjorde ett misstag då jag faktiskt inte provade deras sliders utan tog en vanlig burgare. Själva lokalen är gigantisk i två våningar och ger ett steakhouseintryck (vilket det också är?).

Hamburgaren jag beställde var en 170g tung, saftig köttbit med bra smak. Den var toppad med sallad, tomat, gurka, ost, bacon och dressing – allt mellan ett vanligt, vitt sesambröd. På sidan av dök det upp en liten korg med steak fries – oskalade, friterade potatisklyftor. Allting smakade bra, men eftersom jag satt kvar på stolen när jag var färdig var det inte något exceptionellt jag just stoppat i mig. En genuint bra burgare med goda tillbehör. Om du har vägarna förbi Rockefeller Center och är hungrig kan du utan problem ramla in och äta där utan att behöva skämmas.

Nästa del kommer om ett par dagar, då ska jag berätta om de resterande burgarna, bl.a. Burger Joint i lobbyn till Le Parker Meridien, The Burger Garage i Queens och Diner som kan vara den godaste burgaren hitills.

Den här artikeln damp ner som en bomb i min brevlåda för ett tag sedan. Den amerikanska snabbmatskedjan Carls Jr siktar på att öppna restauranger i Sverige. Vad jag minns när jag testade dem för ett par år sedan var att de inte var överväldigande. Men samtidigt är det inte dåligt om en snabbmatskedja som serverar aldrig frusen köttfärs i burgarna öppna här – allt för att höja standarden i burgarsverige!

Ett annat mail som trillade in i mailboxen var från en herre som kallar sig Mr Hamburgare. Han har startat en blogg på tumblr där han testar och letar efter den perfekta hamburgaren. Han är baserad i Göteborg och testar således mest burgarna däromkring. Lycka till i sökandet och kul med ytterligare en blogg som lyfter fram bra hamburgare!

Zagat, USAs största restaurangguide har precis släppt en lista över New Yorks 8 bästa burgare. Passande nog har jag just bokat en resa till NY så risken finns att jag provar några av ställena inom en snar framtid. Förstaplatsen knep Burger Joint som ligger i lobbyn på Parker Meridien. Ingen överraskning där eftersom många höjt dem till skyarna. Det roliga var att 5 – 6 av ställena på listan har jag aldrig hört talas om förut vilket utökar min egen lista över burgare jag måste prova.

Sist, och kanske minst, har vi ett reportage från TV4 där Tommy Myllymäki försöker tipsa om hur man gör den perfekta burgaren. Jag skriver ”försöker” eftersom han helt klart gör vissa saker rätt – t.ex. köper färskmalen köttfärs av bra kvalitet (men vad är det för snack om att den inte ska vara för fet och ska vara finmalen?). Det som jag tycker är mindre bra är att han står och säger att man inte ska arbeta färsen för mycket för att sekunden senare smeta runt färsen till en homogen färssörja. Däremot bra tips vad det gäller tomat och sallad.

Tror ni jag kunde hålla mig därifrån? Självklart inte! När jag kommer dit möts jag av Henrik och Anna (som arbetat där i 24 år!).

Nu ska jag inte sticka under stolen med att jag besökt E4-baren tidigare och blev imponerad av att de tillverkar sina egna såser (mer om det senare). Vid det besöket konstaterade jag även att hamburgarna i övrigt var vanliga snabbmatsfryspuckar á la Solna Korv eller Sibylla och inget som motiverade en recension.

Efter att ha pratat lite med Henrik slås jag av att han är så underbart entusiastisk och intresserad av maten han serverar. Jag tror det är otroligt få ägare av snabbmatsrestauranger som bryr sig så mycket. I början av sommaren började Henrik experimentera med att mala egen färs att göra burgare av. Han testade olika styckningsdetaljer, att smasha burgarna, olika storlekar, olika hamburgerpressar med mera. Nu framåt hösten hade han fått fram en burgare som han var nöjd med och tyckte det skulle vara kul att höra vad jag tyckte. Jag kunde redan innan jag åkte dit säga att det skulle vara den bästa köttpuck jag smakat på en snabbmatsrestaurang (lågoddsare?).

Efter att ha fått titta in i köttkylen där stora stycken högrev låg och vilade, blivit visad köttkvarn och hamburgerpress samt pratat lite allmänt om allt som har med burgare att göra inser jag hur mycket merarbete det måste innebära för honom att genomföra det här. Inte nog med det faktum att de gör sin egen räksallad, bearnaise, chilisås, aioli, hamburgerdressing och flera andra såser vilket är nog så imponerande. De strimlar även sin egen sallad och skär löken själva. Ett tag körde de med färdigstrimlade diton men tyckte att kvaliteten blev för dålig(!). Och nu gör de egna burgare av färskmalet nötkött. Hur många tror ni är villiga att lägga tid och ork på detta? Bara det i sig är värt en otroligt stor eloge.

När vi pratat färdigt och jag kände mig redo för en provsmakning tog Henrik fram två köttpuckar ur kylen. En för att äta ”ren” och en för att ha på en burgare. Några minuter senare var de färdigstekta. Den köttpuck som hamnade ensam på en tallrik tryckte ur sig härliga mängder köttsaft och var underbart mör – det lär man inte se ofta på ett snabbmatshak här i Sverige (säg till om jag upprepar det för ofta). Smaken var även den väldigt bra – en ordentlig köttsmak som en fryspuck aldrig kommit i närheten av.

Hamburgaren som jag fick bestod av ett standardbröd för 150g-burgare, E4-barens egen hamburgerdressing, sallad, lök, tomat, ost och kött. Jag kunde direkt konstatera att tjocklek, saftighet och mörhet på köttet slog alla andra snabbmatsburgare jag ätit här hemma. Däremot försvann köttsmaken lite när den blandades med i mitt tycke det något stora brödet och dressingen. Jag skulle velat haft ett litet större kött-till-bröd-förhållande. Givetvis nämnde jag detta till Henrik och efter lite diskussion kom han fram till att han ska testa med lite fler brödsorter.

För min del blev konstaterandet att det är minst lika illa ställt med hamburgerbrödsutbudet i Sverige som det är med smältosten. Skillnaden är att man med ganska enkla medel kan göra bra hamburgerbröd hemma – för en snabbmatsrestaurang är det svårare. Vem blir först med att börja producera/importera ett bröd liknande Martin’s Potato Rolls i stor skala?

Hur som helst är det här en genuint bra burgare som slår många 150-kronorsburgare man kan köpa på krogar runt om i stan – och just nu till priset av en vanlig 150-grammare. Han nämnde dock att priset förmodligen kommer att hamna lite högre när den går in i det ordinarie sortimentet, runt 80 – 85 kronor för en meny. Till alla er burgerheads där ute säger jag följande: Besök E4-baren. Enbart all kärlek och energi de lägger ner på sina såser och burgare är värt 10 besök. Att man sedan kan få en burgare av den här kalibern till ett sånt pris gör det ännu mer värt det.

Om ni missat alla eniro-länkar jag gödslat med i artikeln kan jag meddela att de ligger på Kristallvägen 156 i Solberga (Hägersten).

Siten Serious Eats, där A Hamburger Today huserar, har släppt en liten filmartikel om White Manna i Hackensack, New Jersey där de tillverkar sliders som ser helt underbara ut. Försök att inte bli hungrig när du ser detta:

Sist men inte minst har allas vår favorit från AHT, J. Kenji Lopez-Alt släppt ytterligare en underbar, djupgående artikel. Den här gången är ämnet hur man får vilken ost som helst att smälta som fulosten vi älskar att ha på burgare. Inte riktigt samma approach som jag tänkt skriva om, men onekligen intressant och något som jag definitivt kommer att testa så fort jag gått och köpt en lägenhet med ett ordentligt kök.

Svaret på ovan fråga blir ett rungande ”Nja”, men ett litet steg i rätt riktning är det, utan tvekan.

Till en början var jag lite skeptisk till att det just var så mycket kött. Så här i efterhand kan jag konstatera att köttet är det minsta problemet med den här hamburgaren. Konstigt nog smakar de två puckarna faktiskt kött. Okej, vi pratar inte om en färsk, grovmalen blandning av högrev, bringa och short ribs – men det smakar bättre än vad jag tidigare känt hos deras burgare.

Det som jag har lite problem med är dels att den är så stor till ytan att den blir lite sladdrig och dels såserna. De är inte äckliga på något sätt, men jag hade gärna sett att det räckt med antingen ingen sås eller bara lite majonnäs, så bra tycker jag att kött, bröd och ost klarar sig på egen hand. Tillsammans med tomatskivan blir det lite för kletigt och mjukt.

Man ska självklart ha i åtanke att det här är en snabbmatsburgare från McDonalds så att man inte skickar upp förväntningarna genom taket. Kontentan blir att Big Double Beef är en ordentligt trevlig snabbmatsburgare. Vad tycker ni?

Men McDonald’s – kan ni inte våga lansera en burgare där ost, kött och bröd får stå ännu mer i centrum? T.ex. en double double med två såna här köttskivor, två ostskivor, bröd, lök, saltgurka och tomat? Ni har ju precis bevisat att ert kött faktiskt är helt okej och inte behöver smakrika såser för att dölja smaken.

Pubologi ligger i Gamla Stan, inträngt bland alla små gränder. Inne i lokalen infinner sig en liten murrig och hemtrevlig stämning. Det långa bordet i mitten bidrar både till att vara social och att få en lite mer avslappnad stämning. Just den här dagen hade jag sällskap av inte mindre än fyra personer till. En av dem känner ni sedan tidigare – Jon Widegren från Flippin’ Burgers. Med var även hans f.d. kollega Jesper, som figurerat här bland kommentarerna och är ett riktigt burger head även han. Sist men inte minst var min kollega John och hans fru Linda med.

Vi beställde allihop burgaren som serveras med pankopanerad pommes samt bearnaisesås. Just under helgluncher har de även ett strålande erbjudande där man för 325kr får en Bloody Mary, hamburgaren med tillbehör, en stor öl och en spetsad milkshake. Tycker du att bara hamburgaren för 260kr var för dyrt blir det här mycket rimligare – om du ändå tänkt dricka lite till maten vill säga. Efter att vi druckit upp fördrinken (snälla nog som de var fick jag byta min Bloody Mary mot en GT – jag har väldigt svårt både för tomatsoppor och selleri. Kombon med inblandad tabasco blir definitivt för mycket) ramlade hamburgarna in på bordet. Med en stor kniv inborrad uppifrån rakt igenom skapelsen såg det ut som burgarna i fråga hade sprungit lösa och kocken varit tvungen att kniva dem för att få still på vansinnet. Vackert var det i alla fall. På sidan av kom några rejäla skålar med pankopommes in samt tillhörande bea.

En förvånande sak förresten; Vi fick inte säga hur vi ville ha burgarna gjorda vid beställning. Efter att ha sågat isär burgaren och konstaterat att den var härligt röd inuti förlät jag dem snabbt. Efter första tuggan vaknade mina mest primala hamburgerinstinkter till liv och efter ett par tuggor till kunde jag konstatera att det här är en riktigt, riktigt bra burgare. Röd inuti men med ordentlig stekyta. Ordentlig köttsmak och så mycket köttsaft att de slokande salladsbladen såg ut att dricka ur pölarna. Ingen ingrediens tog över för mycket utan allt kompletterade varandra väldigt väl. Brödet var lätt och luftigt, saltgurkan var ordentligt salt – ingen jäkla sötsliskig smörgåsgurka. Dressingen var inte lika söt som andra vanliga hamburgerdressingar, men fortfarande väldigt god.

Ska man vara petig hittar man alltid saker att anmärka på, så även den här gången, men de hade ingen större betydelse för slutomdömet; köttfärsen var lite för kompakt (smaksak, jag föredrar lite lösare köttpuckar), brödet var ganska frasigt – lite mjukare skulle varit trevligt, comtéosten – jag är ledsen men en amerikansk smältost vinner i 9 fall av 10 enligt mig.

I övrigt tycker jag både pommes och bea var bra. Det var helt klart intressant med pankopaneringen, däremot försvann mycket av potatissmaken eftersom potatisstängerna var väldigt tunna och ganska sladdriga. Bean var god med ordentlig syrlighet. Man får även vara beredd på att det är en stor pjäs man ska få i sig. Jag åt inte igen förrän 22h efter intagandet.

Allt som allt; En väldigt stor och bra burgare, men med en hög prislapp. Med lunchmenyn blir det helt klart bättre. Tänk om världen vore så bra att de kunde servera samma burgare fast i 150g format för 130kr?

Tillägg: Jag rankar alltså Pubologis burgare uppe i toppen tillsammans med AG och Grill Ruby – så bra var den.