RSSFölj hamburgareorg on Twitter

Burgare på USAs östkust

thumb_IMG_4001_1024

För inte alls länge sedan for jag och Mattias (d.v.s. Bun Meat Bun) iväg på en liten road trip längs USAs östra kust. Färden började med ett (tämligen försenat) flyg till Miami, där vi stannade i två nätter, för att sedan ta oss upp, med bil, till Charleston, Atlanta, Charlotte / Raleigh, Washington och en avslutning med tre nätter i New York. Vi var där i jakten på genuin amerikansk ”southern cooking”, fantastiska burgare samt inspiration vad gäller restauranger i stort.

Man kan säga mycket om USA, men några problem att hitta goda burgare är det då aldrig. Äntligen skulle jag få prova legendariska ställen som Le Tub i Miami, kubanska fritas, Holeman & Finchs burgare som utsetts till USAs bästa samt mycket annat. Jag ber om ursäkt i förväg för bildkvaliteten då jag uteslutande använde mobilkamera, mest för att systemkameran inte kändes smidig att ha med på alla restaurangbesök.

En liten sidonotis är också att jag startat ett nytt Instagram-konto där jag heter @burgernaut. Skriver mycket om burgare, fast på engelska, men också om mycket annat. Lite personligare och oändligt mycket mer uppdaterat än det vanliga hamburgareorg-kontot.

Vårt största problem från dag ett var att hinna bli hungriga i tid för att avverka nästa restaurangbesök. I en tryckande hetta (38 grader och en luftfuktighet på minst 110%, vi simmade nästan fram) började vi röra oss runt i Miami för att ge våra smaklökar lite upplevelser.

El Mago de Las Fritas

Första dagens lunch blev egentligen en dubbel lunch. Vi började med att besöka ”El Mago de Las Fritas”. Restaurangen öppnades 1981 och är en riktig burgarinstitution i Miami. Fritas är kubanska burgare som består av en kubansk fralla, en puck av kött, kryddor och chorizo som sedan toppas med julienne fries och lök. En tämligen okonventionell burgare men ack så god. Härligt kryddig smak och trots att burgaren mer kokades på stekbordet på grund av den låga temperaturen hade den en fantastisk smak och bra kontraster i konsistens. En extra bonus var att självaste magikern (El Mago) satt bredvid oss under måltiden.

El Rey de las Fritas

När vi hade provat det första legendariska fritas-stället var vi ju tvungna att prova det andra; El Rey De Las Fritas. En minikedja vars första restaurang öppnade för ca 40 år sedan. Deras frita var väldigt lik den andra, om än något större vilket gjorde att jag blev väldigt, väldigt mätt. Och nöjd. Båda fritasarna (frittorna? ok, vi skiter i att böja det ordet) var jäkligt goda och jag rekommenderar båda ställena varmt. Om jag bara måste välja ett får det bli ”El Mago” då jag gillade den lite mer kryddiga smaken på köttet där.

Efter fritabonanzan till lunch var det dags för en burgare av episka proportioner till middag; Le Tub. Enligt många den bästa burgaren i USA. Jag måste erkänna att inredningen ”i” restaurangen, den var mer utomhus än inomhus, var jäkligt häftig. Den har byggts upp under flera års tid och består till största delen av delar som hittats i vattnet utanför. Nog om inredningen. Det är burgaren vi är här för. Den grillas över en öppen eld av samma kille år ut och år in. Vi fick vänta i nästan 1 timme innan den kom in.

Le Tub

När den uppenbarade sig blev jag lite tagen. Bjässen ligger på 370g. Det är stort. Jättestort. Ordentligt grillad med ett fint, rosa inre och ett krispigt yttre. Brödet var mjukt och toppat med vallmofrön. Ost hade smälts över burgaren och på sidan av låg lite extra tillbehör. Jag sket i dem och högg in direkt. En strålande köttsmak och ett väl avvägt bröd satte tonen. Självklart hade jag svårt att trycka i mig hela burgaren och fick lämna en bit. Var det den bästa burgaren jag ätit? Nej. Långt ifrån. Faktum är att jag blev lite besviken. Köttet var på tok för torrt och ganska kompakt vilket gjorde hela burgaren lite .. tråkig. Inte ens den roliga inredningen kunde gaska upp burgaren. Så tyvärr Le Tub; jag skulle definitivt åka tillbaka eftersom det är en bra burgare på en väldigt trevlig restaurang, men mer än så är det inte.

Nästa dag var det dags för lunch innan vi skulle börja rulla norr ut mot Charleston. På listan stod lite av en outsider: Swine Southern Table & Bar. En restaurang i Coral Gables, Miami som serverar typisk mat från amerikanska södern. De har en egen smoker och en vedeldad grill i restaurangen. Inredningen är lika fantastisk som deras hemsideadress (www.runpigrun.com). Det här är förmodligen en av de bästa restaurangupplevelser jag haft någonsin. Redan när man kommer in i lokalen möts man av den dova rökdoften. Inredningen går i trä med många andra trevliga inslag. Servisen är snabb och vänlig.

Jag beställde friterad grön tomat med pimento cheese och house smoked pork belly till förrätt och deras burgare till varmrätt. Mitt första möte med äkta amerikansk pimento cheese var väldigt, väldigt, väldigt, väldigt angenämt. En härlig syra från den gröna tomaten möttes upp av den lena ostsmaken från pimento cheesen och avslutades med sältan och rökigheten från pork bellyn. Allt som allt en otroligt välkomponerad och perfekt avvägd förrätt.

Friterad grön tomat med pimento cheese och pork belly

Sedan kommer vi till burgaren och friesen. De egengjorda friesen var tunna, krispiga och otroligt bra. Förmodligen de bästa ”egengjorda” fries jag ätit. And here’s the kicker: Burgaren var, om inte den bästa, så en av de bästa burgare jag ätit någonsin. Ett i det närmaste perfekt mjukt bröd tillsammans med två smakrika, saftiga köttpuckar (short rib, brisket och rökt fläsk) toppade med ost, egna dill pickles, egenrökt tjockt skivad bacon, sallad, tomat och deras egen sås.

Swine Burger

Hela burgaren var så väl avvägd att mina tår krullade sig, änglar sjöng och jag kan svära på att ett litet moln gled in under min rumpa och lät mig sväva en stund medans jag åt. På bilden ser baconskivan otroligt tjock ut och hade det varit en vanlig bacon så hade smaken tagit över totalt. Men det var ingen vanlig bacon, för det var Swines egen bacon och den är svingod (see what I did there?). Trots tjockleken. Den har en ganska mild sälta och mjukt rökig smak. Det passade perfekt till allt annat på burgaren. Och så var den mör som smör. Jag blir nästan lite gråtfärdig när jag tänker tillbaka på den och inser att det är så många mil mellan oss. Är du någonsin i Miami – missa för allt i världen inte Swine. Jag kommer defintivt att återvända, inte bara för burgaren utan även för deras andra saker på menyn.

Swine Burger

Nog tjatat om Swine. Efter den höjdarlunchen var det dags att börja rulla mot småstaden Charleston. Vi delade upp körningen med en övernattning i Daytona Beach. Men inte kan man väl gå och lägga sig utan en liten middag? Självklart inte!

BurgerFi

Framåt 21-tiden på kvällen kom vi fram till Orlando där BurgerFi har en restaurang. BurgerFi är en kedja på USAs östkust som ligger väldigt nära Shake Shack i utförande och koncept. Och de var banne mig minst lika bra, om inte bättre. Fantastisk burgare med skitbra kött i en Martin’s Potato Roll. Smältost, tomat, sallad och deras egna sås. En skillnad mot Shake Shack är att de har egenskurna fries och de var riktigt bra. Inte Swine-bra, men ganska nära. Om du råkar springa förbi en BurgerFi på ditt USA-äventyr, tveka inte på att dyka in på en burgare, det kommer att vara värt det!

BurgerFi Fries

Daytona Beach

Efter att ha sovit gott i Daytona Beach var det frukostdags och det är givet att man måste prova en äkta, sunkig, amerikansk frulle. För ändamålet valde vi kedjan Waffle House som har strösslat ut sina 2000+ restauranger på USAs östra sida. Här var det amerikansk dekadens. Sirap. Våfflor. Grilled cheese. Pannkakor. Blaskigt kaffe. Kort och gott allt underbart man förväntar sig från ett sånt ställe. Det är mat för själen. Om själen bor i bilringarna runt magen. Men gott var det. Så där sunkigt gott. Det var nästan så att jag skämdes lite när jag åt och kom på mig själv med att njuta av sunket. Det blev dock den enda uttalat sunkiga frukosten, även om det fanns andra som smakade sämre.

thumb_8AEDECE1-E6AA-4847-988E-B6424DCFACD3_1024

Efter ytterligare ett antal timmars bilkörning med diverse depåstopp landade vi slutligen i Charleston. Det kan vara en av världens mysigaste städer. Jag måste åka tillbaka dit. Vi hade bokat bord på en restaurang vid namn ”Hominy Grill” som bland annat har varit med i ett avsnitt av Man vs. Food. Klassisk sydstatsmat stod på menyn! För första gången fick jag prova okra, grits och en äkta amerikansk pecan pie.

thumb_IMG_3911_1024

Allt var väldigt gott och gav väldigt intressanta matupplevelser. Grits är i det närmaste risotto gjord på mald majs. Okra är en växt som härstammar från Afrika men har sedan länge odlats i USA. Den påminner om en blandning av sparris, padrones och salladslök.

Grits med räkor, svamp och bacon

Dagen efter Hominy Grill fortsatte resan mot Atlanta och en av mina äta-innan-jag-dör-burgare: Holeman & Finch. Efter ca 5 timmars körning gled vi in i staden där vi förväntade oss att få se zombies på gatorna. Men icke. Kan det vara så att The Walking Dead inte är en dokumentärserie?!

En snabb incheckning på hotellet och promenaden mot Holeman & Finch började. Det var varmt. På tok för varmt. Promenaden avbröts och en taxi införskaffades på närmaste motell. Väl på H&F satte vi oss för att vänta in vårt bord. Menyn började ögnas igenom; oxkind, kalvhjärna, gettestiklar och .. cheeseburgare. Ska vi leka ”välj bort en som inte passar in”?

Efter en stunds väntan fick vi vårt bord och beställde in burgaren. Hägringen. Världens bästa burgare. Väl? Nej. Swine var definitivt bättre. Missuppfatta mig rätt, det var en grymt bra burgare. Fantastiskt kött och brödet var superbra. Lite rödlök gömd under osten och toppad med egna pickles. Köttet kunde dock ha varit snäppet saftigare och brödet kunde ha varit lite mjukare.

thumb_IMG_3929_1024

Detta är givetvis hårklyverier då den nog slår alla finburgare hemma i Sverige på samtliga fingrar. Men om jag var tvungen att välja på H&F och Swine skulle jag välja Swines alla dagar i veckan och två gånger på söndagen.

The Vortex

Med H&F avklarat begav vi oss till en bar vid namn The Vortex efter att ha sett den i Man vs. Food (https://www.youtube.com/watch?v=KVjyJiB6fYM). Väl där växte nyfikenheten, trots vår tidigare middag, på deras burgare. Sagt och gjort, vi beställde in en för att dela på. Jag är glad att vi gjorde det. En grillad burgare med bland annat härlig pickle och ost, med ett utmärkt bröd (kan det har varit ett Martins?). Definitivt i klass med höjdare som t.ex. JG Melon i NY.

Dagen efter väcktes vi av ett soligt Atlanta, GA. Den morgonen, där och då, kom vi underfund med ett väldigt bra sätt att optimera mängden burgare man kan äta på en dag. Man hoppar helt enkelt över frukosten för en tidig lunch. Sagt och gjort, vi drog iväg mot Buckhead och den Shake Shack-restaurangen som finns där. Vi hade en Shake Shack-klåda som behövde klias.

Shake Shack

Det var lika gott som alltid. Den här gången provades även deras chicken shack – en burgare med friterad kyckling toppad med sallad, pickles och deras egen syrliga, örtiga och majonnäsbaserade sås. Sjukt bra panering och bra smaker gjorde den till en jättebra kycklingburgare. Precis som förväntat av Shake Shack helt enkelt.

Efter SS var det dags att bege sig vidare, denna gång mot Charlotte, North Carolina. Efter ett fåtal timmar i bilen landade vi på Diamond Restaurant på själva nationaldagen. Där var det ett firande av sällsynt slag. Pig pickin’ (hel grillad gris som grillas tills den går att dra isär), liveband och massvis med glada människor.

thumb_BB7F029B-A0C3-4839-A277-966A69035B33_1024

Väl inne på stället beställde vi massa saker från menyn. Självklart burgaren men även pig wings, pimento cheese och bananpudding.

Det var någonstans här mitt beroende av pimento cheese cementerades och transformerades till ett grundligt, djuriskt basbehov. Varm, smält cheddarost blandad med kryddor och hackade pimentos och lite creme fraiche och majonnäs. Problemet är att samma typ av fulcheddar inte finns i Sverige. Så det blir till att åka över för att tillfredsställa behovet.

Deras Pig Wings var ungefär som hot wings fast det var små revbensspjäll med en klump kött kvar i ena änden. Fantastiskt goda med deras egna sås till. Tyvärr var burgaren det sämsta av det vi beställde in. Tråkigt bröd och en torr puck gjorde att påläggen inte kunde rädda den. Tyvärr. Måltiden avslutades med en bananpudding som också den var god. Enligt mina referensramar är en pudding .. något äckligt. Jag tänker automatiskt på dåliga, färdigköpa chokladpuddingar och brittiska äckelpuddingar i form av black pudding, steak and liver pudding etc.

Här var pudding en efterrätt. Det närmaste jag kan identifiera den som är om man blandar ihop vaniljsås, kakdeg och banan. Riktigt gott!

Trots den dåliga burgaren var hela den amerikanska genuina småstadsupplevelsen en höjdpunkt. Det blev inte heller sämre av att vi senare på kvällen hamnade på en krog med en utegård där ett liveband spelade. Med en budweiser i handen fick vi höra gästerna sjunga allsång till Darius Ruckers ”Wagon wheel” – jag kände plötsligt att jag befann mig precis där jag borde befinna mig. Bättre kunde det inte bli!

Förmodligen motsvarar det i Sverige allsång till Per Gessle med en Falcon i handen på uteserveringen på stadshotellet i Karlstad. Men jag gillar varken Falcon eller Per Gessle. Country och budweiser däremot..

Dagen efter begav vi oss från Charlotte till nästa småstad; Raleigh. Där skulle det bli dags för riktig sydöstlig BBQ på The Pit. Men inte utan att äta en burgare först.

Char Grill

Vi stannade till på en restaurang tillhörande kedjan Char Grill som öppnade sin första restaurang 1959. Sedan dess har den utökats till 11 restauranger runt om i North Carolina. Deras tillvägagångssätt domineras av att de grillar hamburgarna över öppen eld. Om ni tänker er Burger King som de borde vara tänker ni rätt. Till de goda burgarna provade vi chili fries (fries med chiligryta på), milkshake, cole slaw och fries. Allt var bra och man kände historien i varenda detalj i restaurangen.

The Pit Authentic BBQ

På kvällen den 4:e Juli i Raleigh åts sedan BBQ på The Pit. Ytterligare en fix av pimento cheese gick ner i magen tillsammans med friterad kyckling, pulled pork och rökt bringa. En stor skillnad på den östliga barbecuematen jämfört med mer centralt är att de i större utsträckning använder sig av vinägerbaserade såser och marinader. Det ger en väldigt annorlunda, om än god, smakbild jämfört med den söta och rökiga smaken man är van vid.

Pimento Cheese

Efter Raleigh var det dags att bege sig mot Washington för ytterligare snabbmatsäventyr. På vägen dit var vi tvungna att klämma en burgare på Five Guys. Lika gott som tidigare. Fan vad bra de är burgare där borta.

Five Guys

Väl framme i Washington åt vi middag på Ben’s Chili Bowl. Inget burgarställe, men ett snabbmatsställe med anor. Första restaurangen öppnades 1958 och de har inte ändrat receptet på sin berömda chiligryta sen dess. Varmkorv med chili på beställdes och avnjöts tillsammans med chili fries och husets lemonad. Bara för sakens skull besökte vi även ett Shake Shack i Washington där en jämförelsekorv inhandlades.

Ben's Chili Bowl

Dagen efter dök vi in på en liten lokal kedja vid namn Good Stuff Eatery. Sjukligt goda burgare med Martin’s-bröd och goda pålägg. En tjockare puck istället för två tunna. Sallad, tomat och egen sås. Egengjorda fries gjorda på Red Bliss-potatis med jäkligt bra smak. En fantastisk, underbar milkshake och goda såser.

Good Stuff Eatery

Good Stuff Eatery är en kedja man inte får missa om man besöker Washington. När de förpackar burgarna mosas de ihop ordentligt vilket ger dem ett sämre utseende, men det har definitivt sin charm när man får en mosad burgare framför sig. Det blir lite mer ”fuck it, vi skiter i hur vår burgare ser ut för den är så jävla god så du kommer inte att bry dig ändå”. Och det stämde.

Efter Washington bar det av mot New York och lämnandet av vår duktiga hyrbil. Väl där avverkades flera restauranger i rask takt. Mest imponerande var nästan Mark som ligger nere i East Village. Goda sliders med ost, stekt lök och martinsbröd ackompanjerades av vad som troligen var de godaste cheese fries jag någonsin ätit. Egengjorda fries och en egengjord ostsås som ej var av denna värld. Rekommenderas fruktansvärt varmt om du är i NY.

Mark

Ett annat imponerade ställe vi besökte var Hard Time Sundaes burgarhak i Urbanspaces food court (Vanderbilt-byggnaden). Hard Time Sundaes är en av New Yorks bästa burgar food trucks, baserade i Brooklyn. Som tur var har de även öppnat ett fast ställe i Vanderbilt-byggnaden. Deras burgare följde det numera sedvanliga receptet med Martins-bröd, färskt kött och väl valda pålägg. Har fick man välja själv så de var extra väl valda. Ost och lök. Skitbra burgare. Ok pommes.

Hard Times Sundaes

Ett snabbt besök på Burger Joint och det obligatoriska besöket på Shake Shacks originallocation i Madison Square Park avslutade burgarbonanzan. En sjukt bra resa med otroligt mycket inspiration. Jag hoppas att ni fått lite bra tips!

Burger Joint


Lämna en kommentar