RSSFölj hamburgareorg on Twitter

New Yorks bästa burgare – del 2


Nu är det dags för den andra, och mest intressanta, delen om mitt lilla burgaräventyr till New York (den första delen finns här och en ännu tidigare artikel i ämnet finns här). Det är tre hamburgare till som kommer att nämnas. Två var outstanding och en var ”bara” riktigt bra. Besöken tog mig även för första gången ut i stadsdelarna Brooklyn och Queens vilket var extra roligt!

Men innan vi börjar prata om burgarna vill jag bara göra lite skamlös reklam för mitt boende under vistelsen. Jag hyrde ett rum i en lägenhet av en svenska vid namn Katarina som bor och arbetar i New York. Lägenheten ligger i Harlem uppe vid 135:e gatan. Två olika tunnelbanelinjer gick ett kvarter bort åt varsitt håll. Promenadtid till Central Parks norra del var ca 30 minuter. Rummet i sig lämnade inget att önska och allt fungerade jättesmidigt!

Tyvärr hann jag aldrig träffa Katarina själv eftersom hon var bortrest, men en vän till henne mötte upp mig när jag kom dit. Hon tog betalt, lämnade nyckeln och informerade lite allmänt. När jag skulle åka dök hon upp igen och tog hand om nyckeln. Ett extra plus var att jag råkade få hela lägenheten för mig själv. Allt som allt ett toppenboende som rekommenderas varmt, särskilt eftersom det var bra mycket billigare än ett hotellrum när man åker själv. Om du är intresserad av att hyra av Katarina är det bara att kontakta henne via blocketannonsen: RUM I NEW YORK, uthyres per vecka BILLIGT.

Med det ur vägen är det dags att återgå till väsentligheterna – hamburgarna.

Först ut är Burger Joint som ligger i lobbyn till Le Parker Meridien. Framröstad till New Yorks bästa burgare enligt Zagats lista och förmodligen det mest undangömda burgarhaket på Manhattan. När man kommer in i lobbyn måste man nästan veta att det ligger där annars är chansen till upptäckt liten. Till vänster efter receptionen finns en liten trång gång och i änden av den sitter en neonskylt som föreställer en burgare. Till höger i slutet av den lilla gången finns en dörröppning och när man går igenom möts man av Burger Joint. Trångt, mysigt, mörkt, stämningsfullt och genuint är ord som direkt ploppar upp i huvudet. Väggarna är fullsmetade med autografer från kändisar, inramade tidningsartiklar och filmposters. Dämpad belysning med små bås längs väggarna runt hela rummet. I mitten står köket likt ett altare och välkomnar dig varmt med skarpare belysning, osande stekhällar och ett gäng stressade burgarkockar. Menytavlan är handskriven och har orden ”Be ready to order or else you go to the end of the line” i botten. Gulp. Till vänster i bilden nedan ser ni ”entrén” till gången. Bakom pelaren och in längs väggen.

Nu när vi konstaterat att stället är värt ett besök bara för stämningen förstår jag att ni undrar hur hamburgaren var. Tyvärr håller jag inte alls med Zagat på den här punkten. Burgaren var självklart jättegod, men den godaste? Nej. Jag beställde en cheeseburgare medium-rare med bara lite inlagd gurka och lök på. Den serverades i ett mjukt, vitt bröd. Köttet hade finfin köttsmak men var tämligen osaltat och lite för torrt.

På sidan av blev det pommes frites som jag skulle kunnat svära på var nystulna från McDonalds. Nu är ju jag en person som tycker att om man lyckas få nyfriterad pommes på donken spöar den det mesta vilket gör att det var långt ifrån dåligt, för här var det just nyfriterat. Allt som allt är det en riktigt bra burgare och tillsammans med stämningen blir det en höjdare – dock inte den burgare jag skulle välja att äta om jag bara fick välja en vid ett besök i NY (hemska tanke).

Nästa ställe skulle jag nog klassa mer som en snabbmatsburgare även om det inte är en snabbmatskedja som serverar den – The Burger Garage i Queens. En restaurang som har inretts likt en amerikansk vägdiner på 50-talet (har jag fått för mig i alla fall); vitt och svart kakel och klinker, bilder på bilar och diverse bildelar hängandes på väggarna. Bås med bord och en rad med barstolar längs disken. Anledningen till att jag fick upp ögonen för stället var dels en artikel på A Hamburger Today samt att George Motz (hamburgerkännaren som bl.a. skrivit boken ”Hamburger America”) skrivit om stället på sin blogg.

Hamburgarna som serveras är gjorda på aldrig fryst, nymalen köttfärs som leveras dagligen av Pat LaFrieda. Bröden är de som vanligt fantastiska Martin’s Famous Potato Rolls. Beställningen jag lade var på en dubbel cheeseburgare (dubbel kött, dubbel ost alltså) med inlagd gurka och lök. På sidan av blev det pommes och en chokladmilkshake.

I handen fick jag en ordentlig pjäs. Två saftiga, välsmakande och lagom kryddade köttpuckar mellan två vackert rostade, mjuka bröd. Bara när jag tog i burgaren kände jag potentialen, fingrarna sjönk igenom brödet och togs emot av en kompakt köttmassa samtidigt som jag kände tyngden av hela skapelsen. Smaken var underbar och tillsammans med en galet god milkshake och välfriterade, oskalade pommes var det nära att jag gick upp i brygga. Jag insåg också snabbt att Shake Shack har fått en värdig motståndare i kampen om bästa snabbmatsburgaren. Helt fantastisk!

Sist, men absolut inte minst kommer den mest överraskande hamburgaren på hela resan – en som det egentligen inte ens var tänkt att jag skulle äta. Den serverades på Diner i Brooklyn, ett ställe så anonymt att jag irrade runt 45 minuter och passerade det flera gånger innan jag insåg var det låg.

Anledningen till att jag fick för mig att äta den berodde på tidsbrist. Förutom att äta burgare var jag på två konserter (Foo Fighters i MSG och Noel Gallagher på Beacon för er som undrar). Dagen för den andra konserten skulle jag ha ätit på Peter Luger’s steakhouse men hann inte göra det eftersom jag då inte skulle hunnit i tid till konserten. Detta resulterade istället i ett andra besök på Shake Shack (vilket jag inte ångrar eftersom jag fick chans att prova en shack stack) och att jag dagen efter hade två hamburgerhak att prova men bara en måltid att göra det på: Peter Luger’s och Dumont Burger. Båda inom krypavstånd från varandra.

Rådvill ställde jag frågan om vilken burgare jag borde äta på AHT:s forum. Svaren som kom in förvånade mig. De rekommenderade mig att skita i både PL och DB och besöka Diner istället. När sedan AHT skickade ut min fråga som en tweet och Josh Ozersky svarar med ”Dumont. But really neither.” var saken avgjord – det blev Diner.

I området där de här ställena ligger, Williamsburg, verkar det bo väldigt många ortodoxa judar. Som svensk ser man inte särskilt många av dem med deras tinninglockar, kippor och svarta kläder. Bara en sån sak kan göra att hjärtat slår några extra slag av spänning. Man riktigt känner hur mycket som är annorlunda gentemot de packade gatorna någon tunnelbanestation bort.

Utifrån såg Diner mest ut som en träbarack. Inga skyltar som antydde vad som fanns på insidan var synliga (om du ska dit, titta efter Marlow & Sons som ligger i samma hus). Redan när jag kom in på stället reagerade jag över hur genuint allt kändes. Litet, gemytligt och otroligt mysigt. Jag välkomnades av vad som kan ha varit den charmigaste servitrisen någonsin, hon kändes lika genuin som stället själv. Jag beställde in en burgare med pommes på sidan av och cola att dricka. Jag fick snabbt in drickan och konstaterade besviket att det inte var Coca-Cola utan någon märklig variant som hette Cane Cola. Skeptisk tog jag en första klunk och insåg överraskande att drickan, otroligt nog, var godare än Coca-Cola. En söt och mustig colasmak som var bättre än herren på täppan.

Hamburgaren som kom in bestod av köttfärs gjord på gräsmatad kossa och toppad med två ordentligt smälta skivor ost – både swiss och cheddar. Köttsmaken var inte av denna världen, stekytan var perfekt och saltning alldeles lagom. Vid första tuggan sköt en liten fontän av köttsaft ut från burgaren och rann ner längs min ena underarm. Mina smaklökar dansade en liten glädjedans samtidigt som övre magmunnen log sitt allra största leende och välkomnade glatt det som skickades ner.

Brödet var inget vanligt köpebröd. Fluffigt och samtidigt lite segt. På sidan av fick man en liten skål med majonnäs samt övriga pålägg. På inrådan av folket på AHT sket jag helt sonika i att lägga på några pålägg. Jag stängde bara burgaren och åt. Pommesen hade även den en väldigt bra potatissmak. De var av den oskalade varianten och när man doppade dem i majonnäsen skapades potatismagi. Det som förvånade mig mest var att osten inte var av den vanliga sorten – ingen amerikansk fulsmältost, och jag tyckte ändå att den var väldigt god och passade bra. Läskigt.

Jag är ledsen JG Melon – men ni är inte längre kungar i min bok. Kronan togs just över av ett litet osynligt hak på andra sidan Williamsburg bridge.

Och vet ni det bästa av allt? Burgaren med pommes kostade $13.50. 90 svenska kronor med dollarkursen jag fick då. N-i-t-t-i-o kronor. Inklusive dricks och läsk gick det på ca 150 kronor. Burger Garage med milkshake och pommes – 130kr. Jag ber om ursäkt Pubologi, AG och alla ni andra fina restaurangburgare i Sverige – men ni kan flyga och fara. Det är så fundamentalt fel på hamburgersverige att jag blir förbannad (något måste man lägga tid och energi på). Jag passar även på att skicka en vädjan till Jon från Flippin’ Burgers att sparka igång maskineriet omgående!

Hejdå för den här gången New York och på återseende – än finns det många burgare kvar att prova!


43 kommentarer till “New Yorks bästa burgare – del 2”

Lämna en kommentar